1924 fyllde Grand 50 år och SvD beklagade att det inte fanns något fullständigt arkiv, bara spridda matsedlar och reliker från skilda tider. Ändå fanns det en hel del att berätta om hotellet som tagit det moderna hotellväsendet till Sverige.

Tidigare hade i Stockholm endast funnits små “rum för resande”, oftast i Gamla stan eller vid Norra Smedjegatan. Men 1857 byggdes Hotell Rydberg vid Gustav Adolfs torg och från 1874 erbjöd Grand “bostad för främlingar och restaurant av första ordningen samt festlokal”. Mannen bakom Grand hette Regis Cadier och hade många idéer, omfattande bland annat fåglar och björnar…

I hotellvestibulen lät han således uppföra en flera våningar hög fågelbur fylld med hundratals fåglar bland palmer, springbrunnar och klippblock. Den fick dock småningom flytta till Skansen, eftersom gästerna blev störda av det ständiga kvittret. Två björnar lär ha fått springa fritt på den inre gården – för att senare i uppstoppat skick placeras i vestibulen med välkomnande utsträckta ramar. Kanske var det ursprunget till den envisa myten om isbjörnar på Stockholms gator?

Nedan ett fakturahuvud med bild av Grand Hotel 1890 samt text, givetvis på franska.

Ett av de sällsammaste kapitlen i Grands historia skrevs under krigsåren, då diplomater och mer eller mindre hemlighetsfulla utsända från jordens alla länder spann sina nät i hotellets hallar och korridorer, varifrån de avsände mystiska depescher med hemligt innehåll. Och det ryktas att städerskorna på Grand fick i uppdrag av chefen för brittiska sabotageorganisationen SOE att peppra tyska gästers kalsonger och kondomer med klipulver…

Men mest handlar Grands historia om glänsande fester, skönhet och lyx. En riktigt svart afton finns dock.

Den 23 september 1885 var den världsberömda svenska sångerskan Christina Nilsson på ett av sina sällsynta besök i Stockholm, och hade just haft den sista av tre utsålda konserter på Musikaliska akademien. Hon var själv dotter till en fattig bonde, och brukade ofta efter konserter framträda gratis för dem som inte hade råd att betala dyra biljetter.

Klockan 10 på kvällen gick hon därför ut på Grand Hotels balkong under öronbedövande handklappningar och hurrarop från en stor människomassa, sjöng “Fjorton år tror jag visst att jag var” och tänkte sedan dra sig tillbaka. Men bifallet var så stort att hon sa: “Mina älskade vänner, efter denna sången får ni vara nöjda, jag är så trött efter konserten.” Och så avslutade hon med “Ack Värmeland du sköna.”

När människorna började röra sig för att skingras utbröt panik i de tätt packade massorna. Så många som 50 000 människor beräknas ha befunnit sig på platsen, ett tjugotal kvinnor och barn dödades och flerdubbelt så många skadades, en del allvarligt. Söndertrasade kroppar lades i rader på Karl XII:s torg eller bars in på Grand, som förvandlades till sjukhus och ambulansstation. Efteråt var platsen full av avslitna klädesplagg, skor och andra tillhörigheter.

Det blev aldrig helt utrett vad som hänt och hur katastrofen kunnat förhindras, men teorierna och ryktena var många.

I SvD berättar flera ögonvittnen. En del av åhörarna trängdes mot Skeppsholmsbron, där någon sagt att det skulle bli fyrverkeri, andra rörde sig genom Hovslagargatan, Stallgatan och Grevgatan. De flesta gick utefter kajen mot Karl XIIs torg, och värst var trängseln utanför nya Palmeska huset vid Kungsträdgården, där marken ännu var uppriven och belamrad efter byggnadsarbete.

Flera av bottenvåningens höga,tjocka glasrutor krossades, folk blev illa skurna och blev av med kläder, hattar, paraplyer. Blandat med hopens skrän började hjärtskärande skrik höras, och de som i trängseln föll omkull täcktes snart av andra kroppar. De nedtrampade låg hoptals, en del jämrade sig, andra kunde inte längre ge något ljud ifrån sig.

På Jakobs vaktkontor låg i det yttre rummet flera döda, där innanför fanns döende – alla nedtrampade eller krossade. På gatorna for droskor med mer eller mindre svårt sårade till sjukhuset, värst såg det ut nere vid Kungsträdgården och gatorna närmast. Vid Dramatiska teatern hejdade polisen en åkare och bad honom köra iväg en vilt skränande och skrattande kvinna som tydligen tappat förståndet vid anblicken av det fasansfulla eländet.

I Grands bottenvåning var möbler vräkta åt sidan huller om buller och det kryllade av poliser, vaktmästare, tidningsmän, läkare, sårade och deras anhöriga. Över en timme gick innan man kunnat ta reda på alla. Även till de vid kajen utanför Grand liggande ångbåtarna fördes skadade och läkare tillkallades.

Förunderligt nog blev endast ett par tre personer nedträngda i strömmen, och lyckligt uppfiskade. Hela tiden låg räddningsbåtarna fortfarande förtöjda vid Strömparterren, trots polisens uppmaningar att föra dem till motsatta stranden.

När Christina Nilsson fick höra vad som hänt blev hon djupt uppskakad. Hon gav ekonomisk hjälp till offrens familjer, besökte skadade och höll i Ladugårdslands kyrka en välgörenhetskonsert, vars hela avkastning gick till de drabbade.

Vid tiden för Grands 50-årsjubileum 1924 var man just redo för nästa renovering. Bland annat räknade man med att förse de största resanderummen med moderna badrum, eller åtminstone toalettrum med varmt och kallt vatten. Även byggnadens yttre skulle påverkas. SvD skriver:

De nuvarande tornen, utsirningarna och påhängena av skilda slag skall omsorgsfullt avlägsnas, så att byggnaden kan framträda i enkel, ren stil, som en värdig visasi till slottet – alltså en för hela stadspartiet ytterst välgörande operation.

Nedan visas professor Ivar Tengboms skiss på Grand Hotels föreslagna nya fasad. (Klicka för större bild.)

Under våren 2018 fick Grand Hôtel i Stockholm åter en nyrenoverad fasad, denna gång påminnande om hur huset såg ut när det byggdes. Den röda färgen har ersatts av hotellets ursprungliga kulör i ljus ockra, och huset har även fått ny stuckatur och nya fasaddekorationer.

Den nyrenoverade fasaden 2018. (Klicka för större bild.)