När DNs reportrar fredagen den 13 april 1962 gjorde ett stort reportage i miljöer som snart skulle försvinna träffade de på Lundagatan två unga kvinnor med packade koffertar i väntan på grävskopan. Lena vävde, Karin var inredningsarkitekt och tillsammans betalade de 42 kr i månaden för lägenheten med två små låga rum och ett kök, som inte utan skäl kallades kylskåpet.

De berättade att många ungdomar brukade komma hit för att filosofera, ventilera bekymmer och leka med hunden. Nu var vävstolen redan bortfraktad, och flickorna satt i en fållbänk och stickade istället. Helst vill de stanna:

Visst finns här hälare och langare och folk som dricker för mycket, men mot oss är alla snälla. Vi som är unga och friska tycker inte att det är besvärligt att tvätta utomhus eller springa till pumpen mitt i natten om vi glömt ta in vatten kvällen innan. Och det här lilla huset borde få plats mellan de nya höghusen.

De hade bett att få flytta till en obebodd stuga mittemot, bland husen som skulle bevaras, men fått nej. Det verkade som om de skulle tvingas till en lägenhet åtta trappor upp i Hägersten.

Vid Tavastgatan hade C J Nehlson och hans fru i 30 år bott i en liten stuga med höga skorstenar, där ryggåstaket på ena sidan gick ner i brösthöjd på en normallång person. Nyligen hade han firat sin 83-årsdag där och han försörjde sig fortfarande med lappskrädderi – det fanns gott om gamla kläder att laga.

Nehlson hade egentligen ingenting emot att flytta till något modernt, även om han nog skulle sakna sina susande fotogenlampor som värmde lika bra som en kamin.

På Lundagatans norra sida fanns några små sten- och trähus kvar, och i ett långt lågt hus låg en gång Östmans krog, flitigt besökt av Bellman. Lundagatan gick förbli flera små röda stugor, mest bebodda av konstnärer, och svängde upp på själva berget.

Där byggde en gång ”bovarnas skräck”, överpolisgevaldiger Jacob M Titz, en groggveranda med altan, i folkmun kallad Titzens fåfänga. Adressen är idag Gamla Lundagatan 14, i kulturreservatet Haren 6 med flera välbevarade byggnader från tidigare stadsbebyggelse.

År 1906 bodde tretton personer i huset: en kakelfabriksarbeterska, en kaffesortererska, två sömmerskor, en arbetskarlsfamilj och två arbetaränkor utan anställning. På 60-talet fick det modern bostadsstandard, och 1968-1980 var författaren Erik Asklund hyresgäst.

I nian hade mamsell Rosendahl på 1870-talet privatskola, på femmans plankdörr fanns brandstodsbolagets fågel Fenix och i sexans port skymtade vattenkastaren – på sin tid en stor modernitet. I ett av husen hade samtidigt 27 personer bott: sidenväverskor, timmergesäller, en avskedad trumslagare, kakelugnsmakargesäller.

Münchenbryggeriet och vita slottsliknande Ludvigsberg sparades, men hela ruckel- och verkstadsområdet från Lundagatans södra sida ned till Brännkyrkagatan skulle i princip bort: Wicanders korkfabriker, alla verkstadsrucklen och spårvagnsstallarna.

Från början fanns ingen bebyggelse alls på Skinnarviksbergen. På 1600-talet kom garvarna (även kallade skinnare) med sitt illaluktande hantverk, som stadsborna inte ville ha inpå sig och som dessutom krävde mycket vatten. De byggde några små bodar och en brygga för kullbåtarna, som för en skilling banko roddes över till Kungsholmen (som då hette Munklägret). Bilden överst visar utsikten från Skinnarviksberget 1648, del av kopparstick av von Vogel (Picryl).

Redan 1640 fanns parallellt med strandlinjen Lundagatan, som förr hette Besvärsgatan eftersom den var så backig. Gatan i riktning norr-söder som begränsar området österut heter nu Torkel Knutssonsgatan.
Vid Badstugatan samlades flera av stadens badstugor, i närheten låg Södra Gestgifvaregården, och berget kröntes av en rad kvarnar.

Även efter saneringen av Skinnarviksberget skulle man på Yttersta Tvärgatan (numera Tvärgränd) kunna vandra längs en 1700-talsgata, även om de gamla gatlyktorna var borta, ända fram till Stockholms kanske mest storslagna naturliga utsiktsberg.

Här nedanför seglade Bellman med vin ombord och tittade på flickorna som klappade tvätt vid bergets fot. P A Fogelström har beskrivit Skinnarviksberget som en bit sparad skärgård mitt inne i stan. Men August Blanche skrev i ”Första älskarinnan” om området:

Ett rövarvilt tillhåll där bovar inte har något emot att stormiga nätter vräka sina fiender ner i sjön.