1944 var det världspremiär för ”kommunal swing” i Rålambshovsparken: Parkdans!

I augusti 1944 blev Stockholm först i världen med att anordna ”kommunal swing”. I Rålambshovsparken och på Medborgarplatsen ville man framför allt ge Stockholms ungdom billiga sommarförströelser, istället för att hänvisa dem till nöjeslivet på Djurgården, där spriten flödade så att det kunde verka som om dans och sprit hörde ihop. Dessutom var det dyrt: Först betalade man inträde, sedan 30 öre per dans.

Parkdansen däremot hade ett socialt syfte, den skulle vara gratis och ”ha en kulturell prägel”. Därför var det inte bara bugg som gällde utan även folkdans, och en representant från någon ungdomsorganisation skulle hålla ett kort tal, följt av uppträdanden av artister som ungdomarna gillade. Om experimentet föll väl ut kunde man senare även tänka sig att ordna inomhusdans vintertid.

Dagen före premiären i Rålambshovsparken invigdes dess nya dansbana av den dansante stadsträdgårdsmästaren Blom själv. (Bilder ur DN.)

Rålambshovsparkens väldiga grässlätt hade de senaste åren legat i skuggan av de väldiga vedupplagen som skulle ge bränsle under de kalla krigsvintrarna. Men nu hamrade man raskt ihop både en dansbana och en musikpaviljong för den förstklassiga 8-mannaorkestern. I Rålambshovsparken skulle det sen bli dans onsdagar, fredagar o lördagar, på Medborgarplatsen tisdagar, torsdagar o lördagar.

Den 2 augusti 1944 var det premiär i Rålambshov. Om man räknade in alla på balkonger och broar, slätt och slänt, var det säkert 20 000 personer som samlades i månens sken när unga och gamla kommunalswingade.

75-årige järnsvarvaren Karl Ohrling, som syns på bilden högst upp, hade varit med på Rålambshov långt innan den kommunala swingen var påtänkt, och nu svävade han ut i gammalvals så att det böljade i hans grånade skägg. Han var barnfödd på Kungsholmen och hade hållit valsen igång med sitt elvaradiga dragspel för över 50 år sen. Men det här tyckte han var vassare. Och billigare, för på Djurgården hade det kostat fem öre för att komma in och sju öre för att få vara med i svängen.

Även DN var på plats, och Bang (alias Barbro Alving) rapporterade om hur ”en till tänderna rustad pjatt strök den mossgröna flakhatten i nacken och med sång störtade sig in i Mormors lilla kråka”. Dansbanan omgavs av den väldiga grässlätten, och högt i skyn syntes Västerbrons räcke taggigt av mörka silhuetter av publiken som stod i mångdubbla led timme efter timme för att titta på slättens fröjder.

På dansbanan var det tjockt som ett sillstim från första dagen till den sista – men ingen skränade eller bar sig åt, och ingen plunta syntes till. Ändå var publiken brokig: förutom ungdomar fanns här småbarn på pappas axlar, matronor medförande gubbe och matsäck, och åtminstone en ung flicka som dansade sönder träskorna i folkdansen – och tänkte skriva in sig i ett folkdanslag, nu när hon fått pröva på.

För kvällen startade med folkdans. Och det innebar inte som vanligt några folkdansledare följda av en mager svans av små och något större barn. Här fylldes banan snabbt av en blandning av studenter och husmödrar, moderiktiga ungdomar som man skulle ha förväntat sig skulle möta folkdans med flin. Nu dansade de alla folkdans i en timme. Sen var det paus medan ännu mera publik strömmade till inför buggen.

Och då blev det tydligt att man behövde stabilare anordningar och mera plats – för jitterbuggande tar plats! I ett kort tal hälsades även swingpjatten och jitterbuggaren, liksom övriga snajdare, välkomna, ”bara de som alla andra iakttar ett hyggligt och kamratligt uppträdande” som ungdomskommitténs ordförande Nils Åstrand sa. Och de hyggliga och kamratliga snajdarna log brett.

Ivan Michal diktade om den nya dansfebern Jitterbugg (stundom översatt till ”darrande lusen”):

Vi dansade tappert trots påbördad dansskatt.
Men danskonsten hade vi våldsamt förvanskat.
Vi förde vår dam under slag och hugg
i något som kallades jitterbugg.

Vi spjälkade armbrotten, torkade blodet.
Man gör nästan allt för det senaste modet.
I aska var pjatten ej klädd, men i säck,
sig själv till förtjusning men androm till skräck.

På Skansens dansbana blev det jitterbuggsförbud efter att skansenchefen Andreas Lindblom studerat fenomenet. Man ville skydda andra dansande. På Nalen däremot var det fritt fram, och det blev favoritstället – både för jitterbuggarna och dem som ville titta på.

På Medborgarplatsen gick parkdansen dock inte lika bra som på Rålambshov. Vid premiären den 5 augusti blev det faktiskt så bråkigt att myndigheterna beslutade att tills vidare ställa in dansen där, vilket många söderbor tyckte var orättvist. Söders talesmän ansåg nog att det mest var arrangörernas fel: ”Gratisdans är ju bra, men om man trummar ihop tusentals människor med löfte om dans utan att de sen har en chans att få komma med i svängen, så kan det ju hända ett och annat…”

Det var främst trängseln som gjort att polisen haft svårt att hålla klicken av drumlar i styr, och det fanns förslag om att Medborgarplatsen skulle spärras av med rep så att folk kunde dansa på hela torget. Om det bara blev förnuftigt ordnat skulle publiken säkert att visa sig lika hygglig på Söder som på annat håll: ”Ordna ordentlig köavspärrning och bättre högtalare, ta bort vedtravarna och håll efter busfröna. Och säg till mödrarna att lämna småbarnen hemma!”

Men det hjälpte inte att söderborna ville ha en chans till. Den 9 augusti revs Medborgarplatsens dansbana och skickades till Rålambshov, som alltså därefter kunde erbjuda dans på två banor. (Vedtravarna syns i bakgrunden.)

Och sen var det full fart i Rålambshov med parkdans på två dansbanor varje onsdag, fredag och lördag 19.30-23. Fredagen den 18 augusti bestod underhållningen av ett kåseri av redaktör Torsten Tegnér och sång av Anna-Lisa Ryding, på lördagen fick man lyssna till sångerskan Eva-Lisa Lennartsson och dansbanans ”speaker”, skådespelare Folke Hamrin, som reciterade dikter.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *