Den 10 september 1944 skulle »Gripsholm» lämna Göteborg, och senast vid midnatt natten innan måste besättningen vara ombord, bland dem den 26-åriga stockholmsflickan Jane Horney som hade mönstrat på som köksbiträde tillsammans med ett par svenska societetsflickor. Men på kvällen såg väninnorna hur Jane fördes iland, upplöst i tårar. Hon sa att det blivit något missförstånd med passet.

Den 29 september samma år greps Jane Horney av svensk säkerhetspolis efter påtryckningar från den danska motståndsrörelsen, som var övertygad om att hon var tysk spion. Den 14 oktober släpptes hon fri, sedan man efter grundliga förhör och undersökningar funnit anklagelserna ogrundade. Hon varnades för att umgås med utlänningar och fick passet indraget, då det inte ansågs önskvärt att hon åkte utomlands. Fyra månader senare försvann Jane för gott.

”Här går patrioten!” sa hon till sin far då hon lämnade hemmet i Abrahamsberg för att resa med de danska motståndsmännen till Danmark och rättfärdiga sig mot spionmisstankarna. Det var den 17 januari 1945 och är det sista man säkert vet om hennes öde. Av allt som hände därefter finns det flera olika versioner.

Det troligaste verkar vara att den danska motståndsrörelsen några dagar senare dödade henne på en fiskebåt. Enligt dansk underrättelsetjänst hade hon erkänt att hon var tysk spion och därför likviderats på danskt territorialvatten. Det var alltså en krigshandling, inte ett mord.

Men historien om den charmerande möjliga spionens försvinnande fortsätter att fascinera. Nedan följer ett urval av vad som skrivits och diskuterats – hittillls.

Sommaren 1945 berättade en DN-notis om en stockholmsfru som försvunnit i Danmark, och redan nästa dag hade man fått reda på att hon som tysk spion avrättats i öppen båt av danska motståndsrörelsen. Man kunde också berätta att en av danskarnas hemliga poliser tidigare hade misslyckats med att skugga fru Horney i Sverige, eftersom han blivit så ”intagen av hennes charm”, och hon beskrivs som äventyrlig: bland annat hade hon åkt till Grönland där hon kört hundsläde och bott i igloo, åkt motorcykel i Stockholm, lärt sig att flyga och tjänstgjort som frivillig ambulanschaufför.

När hon erbjöd sig att sälja sin berättelse från Grönland till Stockholms-Tidningen träffade hon redaktör Herje Granberg, som hon snart gifte sig med. 1941, när Hitler såg ut att vara på väg att vinna kriget, blev Granberg Berlinkorrespondent för Aftonbladet, på den tiden en mycket tyskvänlig tidning. I Berlin hjälpte Jane sin man i hans arbete och umgicks flitigt i en internationell miljö av diplomati och intriger. Äktenskapet sprack 1943 och Jane återvände till Köpenhamn och Stockholm.

Efter försvinnandet 1945 började rykten dyka upp: Jane hade blivit sedd i Jämtland av en slöjdlärare, och av flera personer i Stockholm. Det förenklade inte saken att hon lär ha haft en dubbelgångare i Danmark. Kanske var det i själva verket hon som likviderats? I augusti uppgav svensk kriminalpolis att man hade bevis för att flera bekanta sett henne i Stockholm så sent som i maj. Ryssarna undrade om det var hon som satt i ett läger för ”displaced persons” i östra Tyskland. Och ingen hade ju faktiskt sett henne skjutas…

I slutet av juni publicerade Danska Ekstrabladet en bildserie som skulle bevisa att Horney haft förbindelse med Gestapo. Redan dagen efter kommenterade svenske polisintendenten Zetterquist att svenska säkerhetspolisen mycket väl kände till mötet på Karlaplan med tysken, och senare framkom att man 1944 hade kunnat klarlägga att det var danskarna själva som uppmanat Jane att kontakta tysken och därefter gillrat en ”fotofälla”.

Men några dagar senare fanns historien i den stora Se-annonsen om hur ”gåtan Jane Horney får sin lösning i veckans nummer” – med bildbevisen från den danske agenten.

Sammanfattningsvis ansåg de danskarna myndigheterna det bevisat att likvideringen var en av ockupationstidens krigshandlingar, om vilka inga detaljer kunde yppas. Den svenska polisen övertygades dock inte av den danska rapporten om att Jane var spion. Man ansåg att om den danska motståndsrörelsen haft bevis borde de ha överlämnats till svenska polisen när hon undersöktes här. Dessutom hade en del uppgifter ändrats efterhand, bland annat om exakt var hon skjutits.

I december 1955 gjorde den svenska regeringen en ny undersökning av det material som fanns i Sverige, och fann många olika versioner. Enligt en del var det de allierade som gett order om avrättningen, enligt andra hade hon även haft kontakt med brittiska underrättelsetjänsten i Stockholm, som ansåg henne ”äventyrlig men politiskt ofarlig”.

Svensk Damtidning hade ett eget danskt vittne, som visste att det i själva verket rörde sig om Janes kärlekshistorier med två män, en tysk och en engelsk spion.

1956 skrev den tidigare tysk underrättelsekaptenen Mayr-Arnold detaljerade memoarer, som först småningom kunde avfärdas som ”begränsat vederhäftiga”.

Efter en årslång utredning överlämnade landsfogde Alf Eliason i Malmö i juli 1957 en rapport på 600 sidor till regeringen. Den var hemligstämplad, vilket visade att han inte kunnat hitta skäl att åtala någon för mord på Jane Horney. Det hade han varit skyldig att göra om hon mördats ”inom Sverige eller på svenskt fartyg”. Nu var det istället regeringen som bestämde om åtal. Eliason motsatte sig även 1969 ett offentliggörande med tanke bland annat på att i utredningen finns ”beskyllningar för svåra brott mot åtskilliga utländska medborgare som hittills inte kunnat ges tillfälle att bemöta beskyllningarna.”

1959 annonserade Året Runt om en artikelserie där ”tyskarna avslöjar allt”.

I februari 1983 släpptes efter 25 års hemligstämpel akterna med svenska säkerhetspolisens utredningar kring Jane Horneys död. Deras slutsats var att hon var oskyldig till spioneri. Hon hade sökt kontakt med olika tyska befattningshavare driven av sin äventyrslängtan och romantiska läggning. Hennes mor var danska och Jane hade gjort flera insatser för att få loss danskar ur tyska fångläger. Enligt den hemliga Säpo-akten hade en dansk medborgare slutligen berättat ALLT – på villkor att varken han eller någon annan som direkt medverkat i likvideringsaktionen någonsin skulle namnges, inte heller i Säpo-akten.

1985 uppträdde Jane Horney i TV. Då gjorde svensk och dansk tv en dramaserie om hennes liv och död: ”Gåtan Jane Horney”. Enligt förhandsreklamen hade man förberett två olika slut: ett där Jane avrättades i en motorbåt ute på Öresund, ett där hon sköts i Helsingborg i svenska polisers åsyn.

I svallvågorna kring den kontroversiella TV-serien dök nygamla teorier och påståenden upp om vad som EGENTLIGEN hänt. Redan under inspelningen hade författaren och regissören fått anonyma hot och det hade förekommit avlyssningar och stöld. En dansk motståndsman hotade med stämning, anonyma personer tänkte spränga TV-huset i luften, och självaste justitieministern i Danmark försökte hindra att serien sändes. Jane Horney var fortfarande politiskt sprängstoff.

Till slut sändes dock serien, något försenad. Det verkar ha blivit något av ett antiklimax. Slutet man valde var den officiella versionen med avrättningen ombord på fiskebåten. Kritiken var inte särskilt positiv, och i DNs årskrönika utsågs Jane Horneyserien till ”Årets mest överreklamerade – exempel på ogenomtänkt pengarullning i ekonomisk kristid.”

I kölvattnet av TV-serien kom flera böcker. Ulf Peyron, chefsjurist på SVT, var med och granskade faktauppgifterna som TV-serien byggde på, och hans bok ”Fallet Horney. Drama utan slut” är sprängfylld av fakta. Stellan Olsson och Jan Moens bok ”Jakten på Jane Horney” har ett annat slut än serien, nämligen den s k ”Larödshistorien”: Att Jane förts ombord på en båt vid Laröd utanför Helsingborg, svårt misshandlad. Ett bevis för det skulle vara att en dykare just där hittat en damsko med skelettdelar. Men det skulle förstås inte bli lätt att återfinna skon, som lämnats kvar på 30 meters djup och med endast en meters sikt…

Det var 1984 som en dykare i samband med reparation av en undervattenskabel hittat en hög med kätting och begravd under den en damsko innehållande skelettdelar. Han stoppade tillbaka sitt fynd och märkte ut platsen med en boj, som dock snart revs bort av ett sovjetiskt fartyg. Sedan berättade han om sitt fynd för dem som klippte filmen till TV-serien om Jane Horney, småningom fick rikskriminalen reda på det och sedan dess hade man periodvis sökt efter skon. Bilden visar ett försök i november 1988.

1996 kom boken ”Jane Horney, dead or alive” där Ole Hans Jensen och Britt Bartenbach påstod att Jane inte bara överlevt kriget, utan fortfarande levde. De hade fått ta del av den enorma mängd material som Janes bror Johan samlat ihop fram till sin död 1995 (och som nu finns på Riksarkivet), och var övertygade om att Jane i själva verket räddats av brittiska underrättelsetjänsten. Bevisen för detta lovade författarna att presentera i sin nästa bok, ”Jane Horney, min egen historia”. Först behövde de bara få direktkontakt med Jane Horney som ”enligt en mycket välinformerad dansk motståndsman” i sista stund bytts ut mot en norsk svartabörskvinna som avrättats i hennes ställe. Jane hade nämligen rymt från sina vakter och flytt till Stockholm för att senare värvas av brittiska underrättelsetjänsten som flög henne ur landet.

Enligt en annan teori fejkades Janes död för att dölja hennes medverkan i att smuggla danska prinsessan Margrethe och ytterligare en kunglighet till säkerhet i Sverige. Samma källa hävdade att hon egentligen hette Janina Radziwill-Hamilton, var dotter till majoren greve Michael Jacek Radziwill-Hamilton och adopterad av familjen Horney. Och hon dog den 3 april 2003 i London av en hjärtattack vid 84 års ålder.

2023 intervjuades i TV 4 Nyhetsmorgon Conny Palmqvist om sin nya bok ”En hälsning från motståndsrörelsen – Mordet på Jane Horney”, som han hoppades skulle kunna ge Jane en sen upprättelse. I arkiven hade han sett att danskarna var säkra på att hon var tysk spion och spred det, medan tyskarna trodde att hon var brittisk agent. De som vittnade om hennes slut sa olika saker, och ändrade sina uppgifter när de blev äldre. Och han frågade sig: Vad ljög de om? Själv trodde han att Jane dödats i Sverige, vilket gör det till ett mord, dessutom på en oskyldig ung svensk kvinna i svenska statens tjänst. Under fyra år hade han läst 29 000 akter, och i boken försökte han ge möjlighet för läsaren att skapa sig en egen uppfattning.

Det man säkert vet är att Jane Horney efter att hon lämnade föräldrahemmet i Abrahamsberg den 17 januari 1945 aldrig givit några som helst livstecken till sin familj.