Klockan 03.12 fredagen den 12 mars 1926 skakades Stockholm av en explosion så kraftig att tusentals fönster blåstes ut och de flesta invånarna i den centrala staden väcktes. En droskbil hade exploderat på Pipersgatan i höjd med Piperska muren, bara några hundra meter från polishögkvarteret.

Och det var ingen olycka utan en bilbomb – senare känd som ”Piperska smällen” eller ”Flyborgska smällen”. Offret hette Sixten Flyborg.

På Stockholmskällan berättar brandkapten Andreas Grill hur han råkade förhindra ett tidigare mordförsök. När han åkte med i Flyborgs bil på väg hem från en fest plockade gärningsmännen bort dynamiten från den bilen.

Men nästa kväll var Flyborg ensam i taxin hem – och då small det! Kvar i bilen satt chauffören, krampaktigt hållande sig i ratten. Trots att den söndersprängda bilen hade kastats 40 meter ner mot Kungsholmsgatan och slagit av en lyktstolpe hade han otroligt nog överlevt med endast smärre skador – åtminstone fysiskt.

Det gjorde inte hans passagerare. Brandkapten Grill kommenterar torrt:

När jag kom dit med brandkåren fick jag skrapa bort hans kvarlevor från husväggarna.

Direktör Sixten Flyborg kunde identifieras genom sin plånbok som innehöll dokument som även ledde utredarna till Flyborgs två affärskompanjoner, Eric von Arbin och Alexander Kreüger. Efter ett par timmar anhölls de två för mordet. Polisen blev misstänksam redan när de påstod att de inte hört smällen, trots att de befann sig i huset vid Kungsholms hamnplan, där bilen startat och skräckslagna boende av smällen ryckts ur sin sömn och panikslagna rusat upp.

Inom en vecka hade båda erkänt. På kvällen den 11 mars hade de bjudit Flyborg på middag och mängder av sprit, först på restaurang och sedan på kontoret vid Kungsholms hamnplan 3, där Arbin och Kreüger även bodde.

Dit beställdes klockan 3 på morgonen en taxi till Flyborg, som var så berusad att han fick lyftas in i bilen. Den överlevande taxichauffören vittnade om att Arbin före starten uppehållit sig mycket bakom bilen. Det var tydligen då han satte fast bomben med sex kilo dynamit på bilens pakethållare och därefter tände stubintråden. Taxin hann bara några hundra meter innan bomben detonerade och omedelbart dödade Sixten Flyborg.

17 mars erkände Arbin och berättade hur Kreüger småningom övertalat honom till att döda sin gamle vän. Enligt Arbin hade alla hans vänner varnat honom för Kreüger, och han förstod inte själv hur denne kunnat få en sån makt över honom. I ett brev skrev Arbin den 24 maj 1926 till andre stadsläkaren Gustaf Hultkvist att han varit som i dvala:

Jag vaknade inte ens upp när Kreüger på fullt allvar föreslog att vi skulle gå upp till Ingvaldsen och hänga honom i takkroken för att det skulle se ut som om han begått självmord i ånger över dådet. På så sätt skulle vi dra misstankarna från oss själva.

Den 20 slutade Kreüger att påstå att Ingvaldsen hade mördat av svartsjuka, och erkände även han att de skyldiga var han själv och Arbin, och motivet var pengar. Arbin verkar ha hoppats att Flyborgs livförsäkring skulle rädda både honom själv och företaget från ekonomisk ruin och konkurs.

Flyborg och von Arbin hade vuxit upp tillsammans, varit skolkamrater, tillbringat en tid på sanatorium och sedan några år på Ceylon, där de fick idén att börja importera te. Åter i Sverige bildade de 1922 företaget v. Arbin & Co Theimport.

De satsade 16000 kronor var i företaget, och deras huvudartikel ”Darbins te” verkade arbeta in sig bra på den svenska marknaden. Nedan annons från DN 1922.

Men snart började företagets ekonomi försämras, antagligen på grund av de stora summor båda herrarna lade på sitt privatliv med många restaurangbesök och fester.

Inte blev det bättre när Alexander Kreüger 1923 dök upp. Han ville bli kompanjon i firman men betalade aldrig.

Rättegången blev en mediecirkus där den åtalade Kreüger berättade galna historier ur sitt liv. Efter att ha blivit relegerad från flera privatskolor, däribland Lundsberg, hade han skickats till USA på grund av sitt vilda leverne. Han uppger att han tog sig därifrån genom att gömma sig i kolboxarna och sedan arbeta ombord. Han hade också rest i Frankrike, Tyskland, Italien och England. En tid hade han tagits om hand av Hermann Göring, som var bekant med hans mor. Han hade aldrig avgett någon examen, var varken döpt eller konfirmerad och hade inte gjort värnplikten.

I slutet av 1922 var han tillbaka i Stockholm och uppsökte Arbin, som han kände sen Lundsberg. Hösten 1924 begav han sig till Paris där han lärde känna en kvinna som uppgav sig vara den rumänska grevinnan Lucretia Lueile Stourdza, och gifte sig med henne i London. Därefter betalade hon parets uppehälle, och han fick egna pengar av henne. 1925 övergav han hustrun, återkom till Stockholm på konsulatets bekostnad och fick bo hos Arbin.

Kreüger och Arbin hade en tid varnat Flyborg för att hans liv var i fara, och hänvisat till ett överfall i januari 1926 i Flyborgs hem, ett hyresrum på Karlavägen 56. Under mordutredningen framkom att detta misslyckade första mordförsök hade utförts av Kreüger, med hjälp av en blydagg som han och Arbin gjutit tillsammans.

Flyborg själv har skildrat januariöverfallet på olika sätt, men enligt den dam han umgicks mest med hade Arbin och en annan gäst just gått när någon knackade på Flyborgs dörr, och när han öppnade fick han ett våldsam slag i ansiktet. Sen mindes han ingenting förrän han vaknade vid halv 10-tiden på söndagsmorgonen, liggande på sin nedblodade ottoman. Han hade även fått hugg kors och tvärs i nacke och bakhuvud och tillbringade några dagar på Sabbatsbergs sjukhus.

Nu ville Flyborg skapa sig ett nytt liv utomlands och gifta sig med en ung dam av god familj. Han stod därför i begrepp att lämna firman och hade tecknat en livförsäkring, troligen för att ge sin fästmö trygghet. Men han misslyckades med att dra sig ur firman och livförsäkringen på 100 000 kronor hade lämnats som säkerhet i en bank för lån till den Arbinska firman.

Före mordet hade Arbin och Kreüger diskuterat många olika sätt att ta livet av Flyborg: skjuta honom med revolver, lägga gift i hans aspirinpulver, köra över honom med en stulen lastbil, kasta ner honom från Katarinahissen. Till slut valde de sprängmedel, i hopp om att det skulle se ut som en olycka med en exploderande bensintank. För säkerhets skull hade man tänkt fylla en hel koffert med dynamit, men kunde inte motstå det perfekt tillfället den 11 mars 1926.

Både von Arbin och Kreüger dömdes till livstids straffarbete och ett skadestånd på 72 259 kronor. Kreüger benådades 1937 på grund av sinnessjukdom, men blev kvar på sjukhus under större delen av andra världskriget. Hösten 1946 flyttade han in i en bostad på Rådmansgatan i Stockholm, och från 1951 fram till sin död 1976 bodde han på Klubbacken i Hägersten, med titeln ingenjör. Erik von Arbin benådades 1942 och avled i Vännäsby i Västerbotten 1983.

Den av Kreüger falskeligen anklagade ”direktör Ingvaldsen” skilde sig 1928 och avled 1940. Båda makarna Ingvaldsen hade ett kriminellt förflutet, och hustrun Henrietta, senare kallad ”Madame X”, var åtminstone fram till 1941 i Stockholm känd som bedragerska, spritsmugglare och ekonomisk brottsling.

Våren 1926 var Henrietta samtidigt Flyborgs älskarinna, i ett problematiskt förhållande till sin man, hett åtrådd av Kreüger – och en viktig pusselbit i fallet med den Piperska smällen, Sveriges första bilbombsmord.

Nedan: Madame X – en ökänd kriminell. Föredrag på Stadsarkivet av Mats Hayen den 11 oktober 2018.