Radiointresset växte och efterfrågan var enorm på både apparater och material. En stor del av de nyblivna radioentusiasterna byggde nämligen själva sina enkla kristallmottagare, enligt beskrivningar i dagstidningar och veckotidningar. Iförda hörlurar trevade de sedan med en metallspets i en en liten dosa på en kristall tills de plötsligt fick in en sändning.

Det var framför allt skolungdomen som greps av radiofebern och lärare klagade högljutt över att pojkarna försummade skolarbetet för att ägna sig helt åt den nya sporten. Många ungdomar lyckades experimentera sig fram till riktigt välfungerande apparater, och från dem spred sig intresset ganska snart till den övriga familjen.

Redan 1923 hade flera skolor skaffat egna radiomottagare, ofta under ledning av en intresserad lärare, och i Stockholmsskolorna gick man in för att hålla lärjungarna à jour med den nya tekniken. Vid Norra Real hade man redan 1923 monterat upp en radiomottagare i en skolsal och kopplat ihop den med en mottagarantenn på taket, en elev i tredje ringen höll föredrag om radio, illustrerat med både mottagare och högtalare, och i metallslöjden gjorde lärjungarna själva radiomottagare.

Signaturen Pater Filiorum berättar i DN: Jag har tre pojkar och en radio. Radio är lika oundvikligt där det finns pojkar i uppväxtåren som mässlingen under deras tidigare år. Radiofebern bröt ut plötsligt och har sedan förhärjat mitt oskyldiga hus.

Förvirrad av allt tal om att man ska låta sina söner experimentera sig till insikter, godkände jag i november den blygsamma slutsumma som enligt uppgift skulle krävas. Sen gick det fort: ett intensivt liv började , pulsera genom huset. Äldste sonen kunde ses ömt trycka ett par små runda ekplattor mot kinden: ”Ä dom inte smaskigt fina, pappa? Dom ä till spolen.”

Flaggstången fälldes när antennen skulle upp, och decembervinden for mellan vidöppna fönster och dörrar, samt genom hålet i väggen där ledningen skulle dras. En hel söndagsförmiddag arbetade pojkarna i toaletten för att löda fast något vid vattenledningen.

Efter flera försök och ombyggen fungerade det äntligen: då och då nådde ett par takter ur ett pianostycke lyssnande öron, innan det åter försvann. Kristallmottagaren var nyckfull. Den äldste sonen tappade snart intresset när det bara var musik man hörde, och den minste fick inte vara med när den tredje satt som en ilsken bulldogg med hörselselen över hjässan och knackade och skakade bordet med kristallmottagaren för att den skulle komma i rätt läge. Efter ytterligare inköp av en lampa samt en variabel kondensator, som fick bli årets julklapp, gick det plötsligt att höra julottan märkvärdigt väl.

Och sen blev det radio var kväll: Spex och konserter, Strindbergsdialoger och predikningar. Söndagsdisken stod orörd medan hembiträdet lyssnade på predikan, och pojkarnas rum var fullt av killar och töser när hörsellurarna gick från öra till öra. Ibland kunde man se min fru jazza omkring med hörselen på huvudet och ett lyckligt leende på läpparna.

Allmänbildningen steg och alla pojkar fick underbetyg till våren. Nu sover de intrasslade i ledningar och hörsellurar – och ler i sömnen när de drömmer att det är Amerika de hör. /Pater Filiorum

Den 12 januari 1924 meddelade DNs förstasida stolt: ”Remissdebatten per radio ordnas av Dagens Nyheter. Första försöket i Sverige med radio från offentlig diskussion. Konungen åhör debatten vid högtalare på slottet.” Tidningen hade kontaktat telegrafverkets radiobyrå och förklarat sig villig att stå för eventuella extrakostnader för att debatten omedelbart skulle nå de många som ägde radiomottagningsapparater, istället för bara de få som fick plats på åhörarläktaren. Denna brukade just denna dag vara så överfull att en del åhörare tvingats betala ända till 25 kr för en förmånlig köplats.

Som förberedelse placerades en antenn på Riksdagshusets tak och en mikrofon uppställdes vid talmansstolen i andra kammaren, där den borde kunna uppfånga inte bara anförandena från talarstolen, utan även dem från regeringsbänken.

Andra kammarens talman, hr Herman Lindqvist som själv hade en radiomottagare i sitt hem hade visat stort intresse för detta experiment med rundradion. Även konungen hade uttryckt en önskan att höra debatten och telegrafverket skulle därför att installera en mottagningsapparat i konungens våning på slottet. För dem som undrade om inte detta stred mot grundlagen förtydligade tidningen att konungen enligt denna ”icke äger n ä r v a r a” vid riksdagens överläggningar.

Bara fyra dagar senare förkunnade lika stora rubriker: ”Herman Lindqvist bereder allmänheten en besvikelse”. Efter påtryckningar från en del riksdagsmän hade talmannen meddelat chefen för telegrafverket att han återtagit sitt löfte om radioutsändning. DN hade inte fått någon förklaring, men såg bland möjliga anledningar en oro för att allmänheten kunde få en mindre gynnsam bild av representationsförsamlingen om man hörde remissdebattens ”många och långa anföranden som inte alltid rör sig om riksviktiga ämnen”.

Den 16 februari hade telegrafverkets försöksstation dragit en ledning till Musikaliska akademien, och lyssnaren kunde konstatera att pianot blev något tunt i tonen vid återgivande i hörtelefon. Och på vintersöndagens kväll kunde man få färska tävlingsresultat: Om man bara vid rätt tidpunkt ställde in kristallmottagaren på 460 meter och väntade några ögonblick så kom Dagens Nyheters sportavdelning med resultaten, samlade från alla håll.

I Amerika sades det att radion hade orsakat flera skilsmässor genom att den äkta maken fått en ”fullkomlig vurm på radion” och inte brydde sig om något annat. En väckte sin hustru mitt i natten för att hon skulle lyssna på jazzmusik ”eller annan smörja”. En annan besökte hustrun på sjukhuset en enda gång på åtta veckor, och då bara för att prata om radioprogram, och om att järnsängen hon låg i skulle passa utmärkt att koppla till en antenn, om hon bara haft en hörapparat.

I mars skrev Namn och Nytt om besvärligheterna med radio, och tänker gå till utställningen för att få hjälp. Utställningen var den radiomässa och utställning, som Svenska Radioklubben anordnade i Stockholm den 18—29 mars. RADIO-AMATÖREN N:r 2, 1 maj 1924 rapporterade en stor framgång, där många radiofirmor visade upp sina produkter. Den aktive amatören fick en god överblick av vad som fanns på den svenska marknaden för upprättande av mottagarestationer, och kunde dessutom delta i amatörtävlingar med fina priser.

För den som ville ta med sig sin radiohobbyn till landet hade den amerikanske uppfinnaren Lee de Forest
exempelvis skapat ”en synnerligen lättransportabel långdistansmottagare”.

Nedan bild från amatöravdelningen, med en komplett sändare och mottagare i hörnet.

Man började tidigt tala om ”rundradio”, dvs radiosändningar till en större skara lyssnare, istället för den första tidens lokala program hopsnickrade av tekniskt begåvade entusiaster. I november 1923 startade Telegrafstyrelsen utsändningar från sin undervisningsanstalt vid Malmskillnadsgatan, och redan på våren hade Svenska Radioaktiebolaget (SRA) börjat sända från sin lokal på Alströmergatan. SRA tillverkade bland annat kristallmottagare, och började sända svenska radioprogram för att kunderna skulle ha något att lyssna på. Programmen sändes två eller tre dagar i veckan, varade i allmänhet några timmar och bestod mest av musik.

SRAs bokhållaren Hjalmar W. Carlsson, som hade en klar och tydlig stämma, blev hallåman och fick småningom hjälp av bland annat en ung man vid namn Sven Jerring. Han kom senare att kallas ”Mr Radio” och är kanske mest känd som ”Fabror Sven” i Barnens brevlåda, som sändes från 1925 till 1972.

1924 bildades Radiotjänst AB som ägdes av pressen, Tidningarnas Telegrambyrå samt radioindustrin och fick ensamrätt till att sända ett riksprogram som skulle nå hela Sverige. Den 1 januari 1925 startade sändningarna med att Sven Jerring påannonserade Högmässan, vilken följdes av festkonsert och dramatisk uppläsning. Dagen avslutades med nyheter från TT och en väderleksrapport från SMHI. Radiotjänst hade sju anställda och sände i en kanal, ett par timmar varje kväll. Allt sändes direkt ända till 1932, då den första inspelningen gjordes på en lackskiva.

1927 invigdes Motala långvågsstation, som då var Europas starkaste, och blev huvudsändare för Sveriges Radio, vars anrop ändrades från ”Hallå, hallå” till ”Stockholm-Motala”. Omkring 1930 hade de flesta lyssnare ersatt sina kristallmottagare med radiomottagare med högtalare förpackade i mer eller mindre eleganta lådor, gärna av ädelträ.

I början av 1940-talet fanns 30 sändarstationer, vilket gjorde att 70% av svenska folket hade möjlighet att lyssna på radio.

Svenska Radioaktiebolaget återgick till att koncentrera sig på varuproduktion.

För televisionen tog det längre tid att bli etablerad i Sverige: Redan på tjugotalet gjordes de första provsändningarna, men först 1956 startade sändningarna ”på riktigt”.