Ända sedan 1800-talet hade svenskarna haft oktober som den stora flyttperioden – från början för att det passade bondesamhället bäst att statarna sa upp sin tjänst efter septemberskörden. Men flyttandet fortsatte länge att prägla oktober månad – trots olägenheterna med att alla flyttade samtidigt.

Den 8 oktober 1924 skrev signaturen Sminx i SvD:
Vi har flyttat in vår nya moderna våning i det nya förtjusande huset! Det vill säga våra möbler har flyttat in. Själva bor vi på pensionat “tills vidare” – vilket kan betyda allt från några till ganska många veckor. Varken huset eller våningen var nämligen färdiga på inflyttningsdagen.

Teglet var inte putsat, porten var inte isatt och den tomma hisstrumman skyddades endast av hafsigt uppsatta ribbor. Något elektriskt ljus fanns förstås inte heller – elektrikerna strejkade nämligen. I våningen var det grusgolv och i hallen stod badkaret och väntade på att badrummet skulle bli färdigt. Möblerna var samlade mitt på golvet medan hantverkare arbetade vidare på tak, paneler, lister och dörrar.

Men så – plötsligt händer det: “Just nu ringde verkmästaren från “bygget”, som han ärligt nog kallar huset, och meddelar att två av rummen är klara. Vi kan alltså flytta in. Åtminstone delvis.”

Det var många av de nybyggda våningarna som inte hann bli färdiga till den stora flyttdagen. 1924 skrev tidningarna om hur pensionaten stormades när flyttningarna verkade bli rekordmånga. Ändå hade de börjat ovanligt tidigt och skulle fortsätta länge, eftersom så många reparationer och byggen inte hann bli färdiga i tid. På Östermalm var Freys flyttbilar i full verksamhet, liksom Östermalms express och övriga byråer.

Det var betydligt flera än vanligt som flyttade till nybyggda hus, eftersom det åter blivit fart på byggandet efter en långvarig murarstrid. Tusentals människor flyttade till splitternya våningar vid Sveavägen, Karlaplan, Lützengatan, Grevgatan, och kring Södermannagatan på Söder. Fast många kom alltså inte in i de nya våningarna förrän kanske framåt nyåret. Under mellantiden fick man ta in på pensionat eller bo hos bekanta, och i bästa fall ställa in möblerna på vindskontoren. Annars blev det till att anlita olika byråer. Expressbyråerna såg under en tid ut som veritabla möbelmagasin.

Stans patrullerande konstaplar noterade att Nikolai 1924 hade ovanligt få flyttningar – och att ytterst få flyttlass denna gång dragit fram över Slussen. Trots att man fått spårvagnar mellan norr och söder flyttade man inte gärna ända till andra sidan Slussen. I Johannes hade man börjat storflytta redan på söndagen och i Adolf Fredrik hade flyttlassen rullat över en vecka. Lugnast tycktes det vara ute i församhällena, dit rusningen avtagit.

Utom de tillfälligt “hemlösa”, som faktiskt hade bostad, om än otapetserad och med grusgolv, utan dörrar och med fuktiga väggar, fanns även de verkligt “husvilla”. Den 15 september 1924 fanns hos bostadsförmedlingen i Stockholm 1400 anmälda familjer – och 30 anmälda lägenheter… 400 familjer bodde i kolonistugor.

Här kan man läsa mera om Stockholms nödbostäder.

Till nyinflyttade riktade sig annonsen om ny lokal matvaruleverantör med “allt ifråga om kött, och charkuterivaror samt fisk, fågel och delikatesser.” Norrmalms Slakteribolag kunde man anlita oavsett om man bodde på Söder, Norr, i Djursholm, Saltsjöbaden eller på Lidingön. Det gick även att beställa varor, med namnanrop “Norrmalms Slakteribolag.”

Namnanrop lär vara en unik svensk företeelse, och innebar att man inte behövde kunna numret på den man ringde till. För 100 år sedan kopplades telefonsamtal för hand av telefonister, men när allt fler skaffade telefon var man tvungen att kunna numret för att bli framkopplad.

De som väldigt många ringde till kunde dock få s k Namnanrop. Då kom man till den särskilda manuella namnanropsväxeln som fanns i Stockholm. Det gällde exempelvis Nordiska kompaniet, BP bensin, Felbyrån och Fattigvårdsnämnden. Och tydligen Norrmalms Slakteribolag.

Namnanrop fanns kvar en bra bit in på 50-talet, och besjöngs bland annat i Jules Sylvains melodi “Köp hjärtan”:

Mitt hjärtas telefon inget nummer har,
du ringer utifrån och får ej något svar.
Men jag kan viska till dig,
om du vill ringa till mig
så är mitt namnanrop:
“Jag älskar dig!”

Här kan man läsa mera om när Stockholm fick telefon.

För dem som lyckats flytta in i en ny lägenhet med “inmonterad gasspis” erbjöd Stockholms Gasverk rådgivning av Gasverkets kvinnliga hemkonsulent om den rätta skötseln av den nymodiga utrustningen. Hon fanns varje eftermiddag på Gasverkets utställning på Kungsgatan.

Söndagen den 19 oktober 1924 resulterade vad SvD kallar ett “flyttningsgräl” i ett revolverdrama. I Torsvik på Lidingön skulle trädgårdsarbetaren Moberg flytta ut ur en lägenhet och åkeriarbetaren Berglund flytta in. Men Moberg tyckte inte om att bli tvungen att flytta, det blev bråk mellan de två flyttarna och Moberg hotade att slå den andre i huvudet med en sten.

Sen gick han till sin kolonistuga i närheten, där ett vittne såg honom stoppa något i fickan innan han återvände till lägenheten. Där bråket fortsatte tills ett vittne från sitt fönster såg hur Berglund, som var stor och stark, tog ett par steg mot den betydligt mindre Moberg, som då drog upp en pistol och sköt fyra skott mot den andre. Vittnet ringde polisen, men när de kom till platsen var Berglund sanslös, och på väg till Serafimerlasarettet dog han.

Bara ett par hundra meter bort bodde poliskommissarie Nilsson, som hörde skotten men trodde att det var småpojkar med knallpistoler. När han blivit larmad och kommit till platsen var Moberg borta, men hade inte hunnit långt. Eftersom kommissarien misstänkte att han fortfarande var beväpnad slog han armarna om honom bakifrån innan han grep honom. Moberg hade då ingen pistol, och när han fått veta att den skjutne var död kommenterade han lugnt: “Då slipper väl den f-n bråka med mig längre.”

Trots vittnena nekade Moberg till att ha skjutit Berglund, utan påstod att denne skjutit sig själv. Pistolen hittades först efter några dagar, gömd i spisen i den bostad dit Moberg skulle ha flyttat.

Han dömdes till tio års straffarbete för “uppsåtligt dråp i hastigt mod” trots att han fortsatte att hävda att alla fyra skotten råkat gå av när Berglund försökte slå revolvern ur hans hand.

Men efter domen lär Moberg artigt ha bugat sig mot kommissarie Nilsson och sagt: “Jag skall be att få tacka kommissarien för att kommissarien så väl tagit reda på allting.”