När Stockholm (som enda sökande) utsetts till värd för Olympiska sommarspelen 1912 behövdes en ny arena. På Stadions nuvarande plats fanns sedan 1896 Idrottsparken, stans första moderna idrottsarena, och rivandet av den väckte viss nostalgi.

Men de femte moderna olympiska spelen 6 – 27 juli 1912 skulle bli en succé. Egentligen är “Olympiad” fyraårsperioden mellan olympiska spel, men organisationskommittén skiljde inte på “olympiska spel” och “olympiad“, brevpapperet märktes med ”V olympiaden” – och kallades Solskensolympiaden.

I tidningarna framgår hur staden förberedde sig – och att viss oro fanns hos både stockholmare och ansvariga. Det här var Stockholms allra första möte med inströmmande “utländingar” från världens alla hörn. Hur skulle det gå?

Solskensolympiaden kallades så på grund av det osedvanligt soliga och varma vädret, och i pressen beskrivs den som ett lyckat evenemang i ett fridfullt samhälle.

På SvT Play finns en film om Solskensolympiaden och hur det gick för några av de mest kända deltagarna.

I november 1911 gjorde DN en rundtur inom det snart färdiga Stadions murar, och skrev: Detta kommer att bli världens vackraste idrottsplats – om än långt ifrån den största. Från början tänkte man sig ett billigare provisorium, men beslöt snart att istället för att kasta bort 350 000 kr på en tillfällig byggnad satsa 700 000 på en som man även framledes kunde ha nytta och nöje av.

I Athen är Stadion av marmor, i Berlin en grop i marken garnerad med betongterrasser, och Londons jätteruckel revs efter tre år. I Stockholm däremot har en konstnär (arkitekt Torben Grut) skapat en byggnad lik en medeltida ringmur med valv, torn och tinnar “i tegel o granit. passande bland tall och björk”.

I likhet med många efterföljare blev Solskensolympiaden mycket dyrare än planerat. Huvudansvaret hade varken staden eller staten utan Sveriges centralförening för idrottens främjande, vars enskilda styrelseledamöter skrivit på en förbindelse att bidra med egna pengar om spelen skulle gå med förlust. ”En för alla och alla för en” står skrivet ovanför namnteckningarna. 

Lördagen den 1 juni invigdes Stadion med pompa och ståt. Dagen innan hade läktarna för säkerhets skull provbelastats genom att 500 personer från regementen provsatt dem.

Och nu (2024) är Stadion världen äldsta olympiska arena som fortfarande är i aktivt bruk.

Staden förberedde sig

I februari instruerade DN läsarna om hur de borde uppträda under den väntande invasionen av främlingar med märkliga språk och vanor.

Ur innehållet: Försök att oblygt höja rumspriser borde förhindras av inkvarteringskommittén. Svenska handfat är kända för att vara små – en engelsman lär ha misstagit handfatet för en tvålkopp. Privata rumsuthyrare bör åtgärda detta, samt tänka på att åtminstone för engelsktalande är det lika viktigt att kunna ta kalla avrivningar som att tvätta ansikte och händer.

Lyckligtvis har vi skäl att lita på den stockholmska allmänhetens takt, och våra restauranger och kaféer känner säkert också väl till sina förpliktelser, främst att söka hålla priserna så nära de vanliga som möjligt. Eftersom idrottsutövarna måste vara avhållsamma bör kaféerna även tillhandahålla icke sprithaltiga drycker till rimligt pris.

De gatans skoborstare som släpps lös på somrarna borde först få lära sig att verkligen blanka skor, och sedan hålla sig på de platser där de behövs, och inte i slantsinglande flockar i Kungsträdgården. Och helst inga engelska springpojksuniformer, som ser obeskrivet bortkomna ut på svenska pojkar!

Alla är eniga om att restaurangvaktmästarnas språkkunskaper är fullständigt otillräckliga, men åtminstone den yngre personalen borde kunna lära in de vanligaste varorna och räkneorden på huvudspråken. De kan förslagsvis följa spårvägsmännens och polismännens frivilliga språkkurser. Avslutningsvis:

Vi skall alla komma ihåg att vi i sommar utövar värdskap för hela världen och att värdskap förpliktar.

Inför spelen trycktes ett omfattande informationshäfte på svenska, engelska, tyska och franska. Där hittar besökaren inte bara information om tävlingarna och Stockholms nya stadion, utan också om de bästa resvägarna från kontinenten samt turistinformation. Stycket om Sveriges ljusa nätter avslutas försiktigtvis med följande brasklapp:

Till undvikande av missräkningar må framhållas att de ljusa nätterna, vilka många främlingar tro räcka hela sommaren, i Stockholm och söder därom förekomma endast under juni samt de första dagarna av juli.

Det fanns olika åsikter om omslagsbilden. Nedan skämtteckning ur SvD.

Och skämttidningen Söndags-Nisse – Strix gjorde ett specialnummer om tävlingarna. ”Sport och spe” hade som framsida en parodi av OS-affischen och innehöll satiriska sportberättelser och karikatyrer av bland annat Albert Engström och Hasse Z. Som bilaga fanns Grönköpings Veckoblad, delvis på engelska, tyska och franska. I småannonser erbjöds raska gossar god förtjänst genom försäljning av Sport och spe: “Anmälan å Strix kontor på Karduansmakaregatan 7”.

Och stockholmarna oroade sig

I slutet av maj skrev sign Kaifas om “Vår olympiska sommar”: I månader har vi tänkt och drömt om denna sommar då Sverige ska bli hela världens medelpunkt.

Och vi har oroat oss: Var ska alla dessa 100 000 idrottsmän och turister från hela världen bo, och få sitt dagliga bröd – allra helst som en bagarstrejk hotar?

Staden kommer inte heller att vara sig lik: istället för de vanliga upprivna trottoarerna och byggnadsställningarna kommer den att likna ett dockskåp i sin städade elegans. Är det därför efterfrågan på sommarnöjen aldrig varit livligare än i år? Stockholmaren verkar överlämna staden åt utländingen.

Den som vågar sig in till stan för att se på spelen måste för att få biljett ställa sig i en kilometerlång kö ringlande längs Valhallavägen förbi Lärkstaden och Östra station. Och riskerar att korsen vid entrén sedan stängs mittför näsan hans med beskedet att Stadion redan är fullt av dem som köat ett par dygn, medförande matsäckskorgar.

Dessutom är alla restaurangbord bokade 14 dagar i förväg.

Flera förberedelser

För att klara det ökade antalet passagerare engagerade Norra spårvägsbolaget under OS-veckorna ca 200 skolpojkar som extra konduktörer på Djurgårdslinjen, samt vita, gröna och röda linjerna. De fick gå en kort kurs med teori och praktik, träna på honnör och klipptång, och övervakades till en början av ordinarie personal.

Det förekom protester mot att skolpojkskonduktörerna uppgavs kunna tjäna upp till 110 kr i månaden, medan anställda efter tolv år nådde 1200 kr om året. Gosskonduktörerna svarade att de hade 3:60 om dagen, och “15 ggr 3:60 blir inte 110 kronor, det förstår varje människa.” Efter avslutad insats förklarade sig bolaget belåtet med ynglingarnas insats, och de hade i medeltal förtjänat 120-130 kr.

I hotell Terminus mitt emot Centralstationen öppnades en reception för alla olympiska gäster. Där talades franska, tyska, engelska, spanska, ryska, italienska och ido (esperanto-variant). Kassapersonalen var från Stockholms Handelsbank och vana vid utländska mynt, och uthyrningsavdelningen var uppdelad i sektioner: Östermalm, Vasastan, Norrmalm, Kungholmen, Söder, Staden mellan broarna samt Stockholms omgivningar. I en kiosk såldes vykort och aktuella fotografier från tävlingarna, alla stockholmstidningar samt en del utländska. Här fanns också avdelningen “Fråga om allting!” om persontrafik.

Svenskarna var i allmänhet inte särskilt språkkunninga, men nu skulle järnvägsjänstemän av högre grad, som hade kontakt med allmänheten, vid knapphålet bära språkmärke i form av fransk, engelsk, tysk eller rysk miniatyrflagga. De som kunde flera språk behövde bara bära ett märke. Även polisen skulle bära språkmärken, man hade rekryterat 55 extra tjänster och från den 26 var all semester uppskjuten, som vid storstrejken. Ett 80-tal polismän var uttagna för tjänstgöring vid och i närheten av Stadion, för att ordna trafik och biljettköer.

Dessutom kunde var och en som ville visa att de talade främmande språk själv skaffa ett av de fyra språkmärkena för självkostnadspriset 1:75. De fanns på Olympiska spelens upplysningsbyrå vid Norrmalmstorg, men utlämnades ENDAST till personer som ägde erforderliga språkkunskaper och lämnade namn och adress.

Till skillnad från vid OS 1908 i London var i Stockholm både allmänhetens och pressens behov av telekommunikation väl tillgodosedda. Förutom de särskilda anordningarna vid Stadion hade de vanliga telegrafstationerna längre öppettider och ökat antal telegrafapparater och personal. Extra ledningar hade reserverats. Invid Stadion fanns för allmänheten en paviljong med telegraf och interurbantelefonstation, och för telefonsamtal 17 automater och 4 kiosker.

Telegrafstationen i själva Stadion var främst avsedd för pressen, och disponerade två våningar i östra tornet. De åtta tjänstemännen där var språkkunniga. Den övre våningen stod i rörpostförbindelse med apparatrummet i våningen under och innehöll en stor rikstelefonstation, skrivrum och lokal för telegraminlämning. Den Egnér-Holmströmska starkströmstelefonen var också i bruk. På undre våningen fanns stort skrivrum med två av telegrafverkets skrivmaskiner för de telegraferande. För brevkorrespondens hade pressen andra skrivrum.

Mera oro och besvärligheter

Sign Speedy beklagade sig över allt stockholmaren tvingas genomgå under dessa olympiska dagar med outhyrda rum och borttaget smörgåsbord. (Smörgåsbord serverades inte under spelen eftersom man inte trodde att utlänningar förstod sig på det.)

Och på spårvagnen har man äntligen lyckats lösa övergångsbiljetternas gåta, när “rebusbolaget” nu hittar på nya: obegripliga bokstäver på taket till främre plattformarna: L för Lidingön, fast en del trodde Långholmen, S betydde inte Söder utan Sundbyberg, osv. Tusentals stockholmare, utländingar och landsortsbor river sig i huvudet. En del vagnar har nu dessutom fått runda vita assietter(?) – och visar sig åka till Stadion. På söndagen kunde man se blå vagnar med TVÅ släpvagnar gå nästan tomma till Stadion, medan man klöste ögonen ur varandra på gula linjen.

Strejkar våra olympiagäster? skrev tidningen i början av juli när man började oroa sig över att tillströmningen av utlänningar ännu inte var så stor, trots att rumsuthyrare sänkt de ursprungligen uppskruvade priserna. Kanske tror de att det inte finns tillräckligt många biljetter till evenemanget? Ryktet kan också ha spridit sig om vissa småstadsmässiga förhållanden: i söndags blev en del amerikaner utan middag på grund av vår dråpliga söndagsstängning. Sådant lockar inte turister!

En annan teori var att den stora resande publiken, med undantag för England och Amerika, inte intresserar sig för idrott, medan landsortsborna fruktar höga priser och svårigheter att få biljett. Båda farhågorna sägs vara överdrivna, vilket Organisationskommitten genast borde informera om landet runt.

Olympiska kommittén använde sig ändå bland annat av smart och modern såkallad gatureklam: På en elegant vagn förspänd med nobla hästar och körd av en kusk i stilig livré ställdes ett litet hus, tapetserat med olympiaaffischer, och med en mängd flaggor fladdrande från taket.

Småningom verkar dock resandeströmmen ha ökat. Sign Kaifas skriver: Trängseln vid och kring Stadion verkar nu fullkomligt kontinental. Polisen bildade nästan kedja ända från Stureplan och och sökte med ett väldigt kommenderande överskyla sin oförmåga att hålla ordning i folkmassan. Dessutom var Strandvägen en enda svart ström av folk, särskilt under aftonen, och i Kungsträdgården hade svenskarna helt måst överlämna fältet åt sina utländska gäster. Där rådde ett kosmopolitiskt flirtande, dvs utan knytnävar och hårda ord och i en ton av gemytlighet.

Operaterrassen har blivit alla utlänningars mötesplats. och på de flesta restauranger var det fullt både ute och inne, medan teatrarna kämpar en ojämn kamp med julisolen – med undantag för Djurgårdsteatern och Kristallsalongen.

Värst var kanske ändå saknaden efter smörgåsbordet. Den 18 juli manas: Ge oss åter vårt smörgåsbord! Under de olympiska dagarna har det varit omöjligt att hitta en bil, komma upp i en spårvagn eller få lite till livs eller en droppe att fukta strupen med. Värst av allt: vi har måst avvara vårt kära smörgåsbord! Men vi har löfte om att få det tillbaka.

Och i Norlanders sommarrevy på Kristallsalongen sjöng Axel Ringvall en visa som började:

I Sverige där åto vi förr smörgåsbord
så ännu det vattnas i mund.

och slutade:

Det sprider ännu över Sverige sin glans
och Sverige vor’ dött om ej smörgåsbord fanns.
Gud hjälpe den här i Nord,
som knycker vårt smörgåsbord!

Hur gick det?

De olympiska spelens fader var lättad. Den franske baronen Pierre de Coubertin, som varit bekymrad efter OS i London 1908, såg under ”Solskensolympiaden” i Sverige att det faktiskt gick att få till en välarrangerad idrottsfest på en liten yta, och engagera en hel stad: “Ett verkligt rekord i punktlighet och skicklig regi.”

John Samuel skrev i “Glasgow News” att Sverige på ett storartat sätt visat sig situationen vuxet. Han tilltalades särskilt av den demokratiska andan och att kungen och prinsarna visat så stort intresse för spelen. Men framöver borde man tydligare definiera begreppet icke-professionell. Nu hade de engelska olympiemännen uttagits bland kontorister och studenter som på egen bekostnad åkt till Stockholm, medan amerikanerna fått betalt av miljonärer och regering, och såg en olympisk seger som språngbräda till en god anställning som tränare eller gymnastikdirektör.

Solskensolympiaden anses än i dag ha blivit den framgång spelen behövde för att kunna överleva. Den lyckade idrottsfesten fick också världens tidningar att skriva hem till sina länder om en nation med industriella framsteg, LM Ericsson-telefoner, evigt ljusa sommarnätter och vackert landskap.

Men det hade frestat på.

Erik Ljungberger (sign Témoin) sammanfattar under rubriken “Stockholm blir Stockholm igen” hur stockholmarna fått springa från det ena matstället till det andra, medan “utlandet och landsorten har smörjt kråset vid deras vanliga bord”. Dessutom hade priserna överallt smyghöjts, och på Stadionrestaurangen lär man tagit 10 öre för ett glas bonnvatten.

Men “Solskensolympiaden 1912” lyckades både med planeringen och vädret, och Stockholms Stadion är nu världens äldsta aktiva olympiska arena.

Och smörgåsbordet kom faktiskt tillbaka.