Det var inte konstigt att pesten 1710 uppfattades som ett gudomligt straff. Det fanns flera tecken i tiden: Sedan Karl XII året innan besegrats vid Poltava var kungen försvunnen, det svenska stormaktsväldet höll på att rasa samman, ryska trupper ockuperade svenska Baltikum, och flyktingar vällde in i landet. Dessutom hade de senaste årens extrema kyla lett till missväxt, och svältande hade dragit runt på vägarna och dött i tusental. Många sökte sig in till Stockholm.

Under det knappa halvår som epi­demin rasade dog ungefär 22 000, vilket var ganska exakt 40 procent av stadens befolkning. Det gör pesten 1710 till den värsta dokumenterade katastrofen i svensk historia.

Det började i slutet av juni när fartyget Stäkesund från Pernau lade till i Baggensstäket mellan Värmdö och Södertörn. Det rådde strikt karantän i staden eftersom det gick rykten om att pesten fanns i Polen: alla ankommande skepp isolerades i 40 dagar. Men under 1710 års kaotiska förhållanden verkade man inte följa karantänsreglerna särskilt noga, trots att Kungliga rådet höjt straffet till dödsstraff.

Stäkesunds skeppare tog sig alltså till Erstavikskrogen för att äta middag. Under måltiden började han känna sig dålig – och föll död ner. Dessutom dog fyra roddarmadamer inom ett par dagar efter att de transporterat passagerare och gods från Stäkesund.

Men de mystiska dödsfallen från l fartyget Stäkesund försvann först i mängden av alla andra livshotande febersjukdomar som grasserade i den överfyllda staden, som rödsot och tyfus.

I slutet av juli började det gå rykten om pest i Stockholm. Då hade 412 döda registrerats på en månad, jämfört med föregående års 199, och Collegium Medicum fick i uppdrag att ut­reda vad det berodde på. Collegium leddes av Urban Hjärne, mest känd för sin insats för att stoppa de stora häxproces­serna 1675. Sedan dess hade han blivit adlad och var en mäktig man med titeln “arkiater”.

En snabbutredning av pestryktena kom fram till att “intet bevisats” – och att man inte skulle sprida panik i onödan.

Men alltflera började köpa pestmedicin på apoteken, och den 10 augusti berättade dr Wertmüller att en man insjuknat och dött, med en böld under ena armen, “vilket fullkomligen ska ha varit pesten”. Hjärne lät undersöka saken, det slogs fast att Wertmüller misstagit sig och han fick stränga order att sluta sprida ogrundade rykten.

En vecka senare var Hjärne tvungen att ge med sig. I ett hus på Ladugårdslandet hade tio personer dött på bara tre dagar, och Hjärne undersökte själv böldpestdrabbade tillsammans med doktor Herman Grim, som på Ceylon och Sumatra sett en pestepidemi på nära håll. Men Hjärne förklarade att det ändå var bäst att vänta ”med publikationer och allmänna utrop”, åtminstone så länge hovet och Karl XII:s syster Ulrika Eleonora befann sig i Stockholm. Därför kunde man så sent som den 30 augusti i Sveriges officiella tidning, “Ordinarie Stock­holmiske Posttidender”, läsa ett officiellt förnekande av ”det högst skadliga ryktet om pest”.

Först den 10 september medgav Urban Hjärne att “alla tre slags pesterna är i staden”. Då bestämdes – sent omsider – att hela Stockholm genast skulle isoleras och invånarna förbjudas att resa därifrån.

Det gällde dock inte rikets högsta led­ning som åkte till Bergslagen, eftersom man trodde att röken från gruvorna och järnhanteringen höll luften ren. Urban Hjärne följde med och överlät pestbekämpningen till dr Grim som utnämndes till pestläkare och tillsammans med några medhjälpare gratis skulle ta hand om fattiga som angripits av pesten. Åt dem tillhandahöll man också gratis läkemedel på apoteken. 

I Stockholm förbjöds alla stora sammankomster, skolorna stängdes, och männ­iskor förbjöds att flytta. Inga husdjur fick springa omkring på gatorna – tusentals hundar och katter avlivades, liksom de svin, som i strid mot den lokala ordningsstadgan inte hölls utanför stadsmuren utan “allmänt löpte på gatorna”. För att rena luften uppmanades människor att röka själva och regelbundet röka sina hus och gårdar, och gator och offentliga platser röktes dagligen med beck, svavel och enris.

Bilden visar bortforsling av lik under pesten 1665. Observera bärarnas bolmande pipor.

Alla hus där det fanns sjuka spärrades av, vita kors målades på dörrarna, och endast läkaren, prästen och likbäraren fick komma in. Anade man att någon höll på att insjukna skulle man direkt hänga ett vitt lintyg i sitt fönster för att kalla på läkare eller barberare, som då snarast hämtade medicin till den sjuke från något av stadens apotek. Småningom fick de ännu friska gå ut, om det var absolut nödvändigt, men för att visa att de kom från ett smittat hus måste manfolk bära vit käpp och kvinnor ha vitt kläde bundet över munnen. När alla instängda dött tillslöts huset helt.

Det största problemet var att folket inte alltid följde förordningarna. Medi­cinhistorikern Johan Valentin Broberg skriver1879: “Ringa intryck gjorde detta på de av häftiga lidelser upprörda sinnena”. Provinsialläkaren i Jönköping har berättat: “Folket är till den grad argt att man söker med flit smitta ner varandra och förbittras över att somliga går fria.” Och J V Broberg skriver i Om pesten i Stockholm 1710 att man var tvungen att införa dödsstraff även för den som målade kors på andras dörrar.

Till att börja med hölls själaringningar för var och en som dog. Men det innebar till sist att kyrkklockor över hela Stockholm ringde oavbrutet från morgon till kväll, vilket or­sakade “stor alteration och ängslighet”, och dessutom “platt intet gjorde för saligheten”. Istället bestämdes att två samlade ringningar skulle ske: en för enkelt folk mellan 9 och 10, en för de adliga mellan 12 och 13.

Kyrkogårdarna fylldes snabbt och särskilda “bikyrkogårdar” anvisades. Men hellre än att låta sina döda vila i jord som inte låg vid kyrkan släpade en del anhöriga själva sina lik till kyrkogårdarna, eller lät dem ligga och förruttna i husen. Åtminstone de fattiga och “gemena” – de mera förmögna ansåg man sig inte kunna neka att begrava de sina i kyrkogårdarna. Fast även de måste genast täcka kropparna med jord och kalk, och ingen begravningceremoni tilläts. Senare förbjöds begravningar efter kl 7 om aftonen, ty senare på kvällen “kunde mord och dråp döljas och nedertystas”.

Ett ögonvittne på Södermalm har beskrivit de olika sorternas begravning han sett från sitt fönster. De båda första processerna betalades av sterbhuset, de följande skedde på det allmänna bekostnad.

1. Första och hederligaste: kistan bärs av likbärare med en speciell dräkt av svart vaxduk. Inga kappor eller bårkläder får brukas.
2. Andra och något ringare: två gardeskarlar eller drängar slår ett rep kring kistan och bär den döde till graven.
3. Tredje: Längst fram går några matronor, den ena ringer hela vägen med en klocka. Sedan följer stora pestvagnen dragen av 4 hästar och med en kista “stor som en bagarbod” innehållande 14-15 lik. Bredvid vagnen går en åkare, och så bär det iväg framåt Horns- eller Götgatan till en ort utom Fateburen, “hagen” benämnd, där kropparna kastas i stora gropar och beströs med kalk.
4. Fjärde: Som den tredje, men med endast en häst spänd för en långkärra med en kista innehållande blott 3 lik. Över den sitter åkaren gränsle med en tobakspipa i munnen. I ena handen har han piskan, i den andra en klocka, som han stundom ringer i.
5. Femte och ynkligaste processen har vi endast en gång sett: Den avsomnade var stoppad i en säck, med huvudet utstickande genom öppningen. Två käringar hade lagt den över en stång och bar så den döde till sitt vilorum.

De avlidna skulle omedelbart svepas i sitt sänglinne, läggas i kista (om sådan fanns) och beströs med kalk, varpå kistlocket ofördröjligen spikades på. Men dödsfallen var snart så många och männen som skulle skaffa undan liken så få att kropparna i ofta fick ligga ojordade länge, i bostadshusen kunde det bli över en vecka. Och gubbarna kastade inte omedelbart jord på liken utan klädde av de döda och använde eller sålde deras kläder. De stora groparna på Södermalm stod i praktiken öppna tills de var fulla, och många nyfikna sprang där och tittade, liksom de samlades kring dem som stupat på gatan. En del festade för att döva fruktan för döden – och spridde därmed smittan vidare.

Alla avlidnas sänghalm, gång- och sängkläder skulle föras ut från staden och brännas under överinseende av därtill förordnad person, husen skulle genomsökas och olydnad bestraffas. I praktiken kunde detta vara svårt att verkställa, och enligt en instruktion kunde avlidna soldaters kläder “och monteringar” återanvändas om kläderna först doppades i kallt vattnet, sedan låg 8 dagar på snön där de vändes varje dag, och slutligen upphängdes och röktes.

I slutet av oktober rasade epidemin som värst, på en vecka avled mer än 1.700 människor, jämfört med normalt ett femtiotal. Så många av stadsvakten hade dött att de återstående till sist vägrade att patrullera. För att förhindra totalt kaos besluts att de män i stadens borgerskap som hade stora skatteskulder skulle tvingas till tjänstgöring.

På julaftonsnatten kom kylan till sist och strax därefter började epidemin klinga av. Bönesöndagen 30 april 1711 hölls i alla stadens kyrkor en

tacksäjelse till Gud, som den svåra pestilentsian här i Stockholm nådeligen upphöra och stanna låtit.

Under ett knappt halvårs tid hade pesten dödat 40 procent av Stockholms befolkning, många av dem barn och unga. När Maria skola åter öppnade var 35 av matrikelns 95 lärljungar döda i pesten, och det fanns många unga änkor och änklingar i staden. Det senare problemet löste man, åtminstone delvis, genom att göra giftermål lagligt redan en till tre månader efter makes/makas frånfälle, utan iakttagande av sorgeår.

Pesten var inte alltid så lätt att känna igen. Alla fick inte bölder, utan istället exempelvis stark feber, huvudvärk, mindre hud­bristningar, vilket allt kunde bero på annat. Och de sjuka reagerade på olika sätt. Vissa somnade in helt stillsamt och dog utan att ge ett ljud ifrån sig. Andra kände oavbrutet olidliga plågor, och en del sprang desperata ut på gatan, “utbredande skräck och förfäran”.

Vissa av de barn som dog beskrivs “liksom triumfe­rande gå döden till mötes, i ett slags extas, med lågande tal och böner”. En liten gosse sägs på sitt yttersta ha sjungit Gloria Domino Deo nostro!, ropat tre grannars namn – och dött.

Och de namngivna gjorde honom snart sällskap, i samma ordning, med några veckors mellanrum. Berättas det.