Redan hösten 1911 hade nyfikna stockholmare kunnat se ett högt plank spikas upp runt tomten på Kungsholmen där klassiska Eldkvarn låg innan den brann ner. Men bygget drog ut på tiden och först midsommaren 1923 kunde huset invigas. Första världskriget hade försenat eller förhindrat leveranser av byggmaterial, och man hade haft flera strejker på byggplatsen.

Dessutom var arkitekten Ragnar Östberg en perfektionist som ständigt ändrade sig. Han brukade komma till bygget vid 10-tiden och gå runt bland arbetarna och ”lägga sig i”. Ibland fick de riva en mur de just byggt.

Stadshuset är byggt för att påminna om Stockholms och Sveriges historia. Därför är tegelstenarna tillverkade i samma format som i det gamla slottet Tre kronor, och fasadteglet tillverkat för hand på gammalt sätt, trots att det fanns vanligare och billigare tillverkningssätt.

På bygget fanns många yrkesgrupper representerade: tegelbärare, murare, snickare, målare, skulptörer och stenhuggare. Husets tusentals ritningar skapades av arkitekter och ingenjörer med pennor, passare och linjaler. Grunden till huset lades av dykare, cementarbetare, timmermän och hantlangare.

Under hela byggnadstiden dokumenterade fotografer arbetet. På Stadsmuséet finns bilderna tillsammans med de intervjuer som på 1970-talet gjordes med 25 av arbetarna. Vid 100-årsjubiléet offentliggörs för första gången en del av materialet på Stadsmuséets utställning ”Vi som byggde Stadshuset” (21 januari–5 november 2023).

Bilden visar några av de timmermän som byggde, monterade och rev de byggställningar som murare och målare behövde för att kunna utföra sina arbeten.

En av de intervjuade var springpojken Fredrik Ahnström. Som fjortonåring hade han blivit stoppad av en karl på gatan när han var ute och sprang ärenden för Centraltryckeriet, där han då var springpojke. Det visade sig vara expeditionsföreståndaren på Stadshusnämndens ritkontor som erbjöd honom att dagen efter göra ett handstilsprov för ett bättre jobb. Sen tittade arkitekt Östberg själv på handstilen och sa att han var välkommen att börja.

Vid Stadshusbygget skulle han bland annat mäta upp saker och göra en skiss till arkitekterna, som måste ha exakta mått för att göra detaljerna. Han berättar:

En gång fick jag gå ut på taket och mäta kupan där. Och det fanns ingen telefon, så när dom ville ha tag i till exempel målarkontrollanten eller målarverkmästaren då fick jag springa. Målarna kunde ju vara över hela huset, så jag rusade ner på borggården och så visslade jag en särskild signal. Då stack det ut en målare i vartenda fönster.

”Har ni sett Wagner där uppe?”
”Ja han är här!”
”Han ska gå upp till Östberg med detsamma”.

Bilden visar en av de portvakter som kontrollerade in- och utpasserande på byggområdet: Lars Widmark med vakthunden Lord.

Widmark var f d polisman och alltid korrekt. En gång hejdade han dåvarande kronprinsen, som var mycket intresserad av Stadshuset. Iförd uniformsmössa hänvisade Widmark till lagar och förordningar. ”Det här är kronprinsen och jag har fått professorns tillstånd att vara här”, sa prinsen. ”Naturligtvis Ers kunglig höghet”, svarade Widmark.

En annan portvakt hette Nilsson det var en lustig prick. Några ungdomar hade drivit med honom så att han fått för sig att de hade nån slags sprängladdning. Så han gick och skaffade sig en revolver, och den demonstrerade han för de patrullerande poliserna, som brukade prata med gubbarna i luckan. Dom sa att en sån fick han inte ha. ”Den här ska jag ha om det kommer nån jäkel” sa Nilsson.

Så en gång var han nere i trädgården på natten när det kom några ungdomar roende och tänkte gå iland här. Men då var gubben nere och sa: ”Här ska ni inte tro att det är något paradis!” Och så tog han upp revolvern och sköt i vattnet. Dom gav sig iväg ögonblickligen.

Tänk, när jag ville sluta i Klara nya skola varnade den gode överläraren pappa. Om jag inte gick ut folkskolan skulle jag aldrig kunna få anställning i stadens eller statens tjänst, sa han. Men när jag gick i pension, då hade jag 52 tjänsteår i Staden. Oavbrutet.

Cementarbetaren Karl Fröberg var mera fåordig. På frågan om han hade några lustiga historier från Stadshusbygget svarade han: ”Jag tror inte det var nån vidare humor på den tiden som det är nu, nej. Utan det var mera hundslit. ” Han föddes 1887 i Längjums socken i Skaraborgs län och hade varit vallpojke och bonddräng innan han kom till Stockholm 1913. Han berättar:

Vi var några stycken som gick och slarva och blev black, alltså utan pengar. Och då var där en båt, som lossade cementsäckar till Stadshusgrunden. Och dom ville ha en fyra man. Vi fick arbeta en hel dag med den där lossningen, utan mat. Ja, vi fick svagdricka utav skepparn en gång. Det var tygsäckar på den tiden och dom vägde 90 kilo styck. Sen fick vi jobba kvar där, i grunden.

Dom som lossade teglet kallades för tegelsnitsare, och så fanns det tegelbärare som bar då, det var ett skrå för sig. Dom fick hälften av avlöningen i förväg, för dom måste vara lagom fulla innan dom kunde börja. Sen har vi murarna och dom var ju aristokraterna ibland byggnadsarbetarna. Dom var så att säga hjälplösa varelser, för dom gjorde inte en rörelse utom bara det dom skulle. Det var nätt och jämnt dom flyttade på sig när tegelbäraren la av bördan.

Bilden visar murare och tegelbärare. De senare kunde bära mellan åtta och tio stenar, som vägde ungefär sju kilo styck. Den typiska slokhatten, ”slokisen”, hängde ner som skydd för nacke och huvud, och som skydd för ryggen bars ”mattan” av juteväv.

Stadshuset går ut i vattnet och det knepiga där var grunden. Dom hade dykare nere, det var fyra eller fem, sex meter. Och så hade dom såna här stålkassuner, järnkassuner, som stora runda byttor, fem meter i genomskärning. Dom sänktes ner på berget. Var det ojämnt, så sprängdes det så det blev plant, för att ställa ner dom här kassunerna. Till tornet krävdes det en fyra eller fem såna där, fulla av betong. Dom står på berget, och går upp över vattenytan. Sen murade man på det där.

Bilden visar hur dykare i arbetet med tornfundamenten placerar borrspetsarna på rätt plats. Med hjälp av långa borrar på flottar gjordes hål för dynamit som sprängde bort ojämnheter från botten av Riddarfjärden.

Första dagarna på jobbet åt man inget alls, för då hade man ju ingenting. Men sedan så gick man till Futten och åt, det kostade inte många ören – frukost och middag för tjugo – trettifem öre. Brännvinet kom in så att säga smuggelvägen. Man fick vara full i sjutton: ta på kavajen och stoppa litern brännvin i ena fickan och litern mjölk i andra. Så om dom frågade vad man hade så var det en liter mjölk.

Man kan inte säga att jag lärde mig ett barr där. Jag var för ung då, så jag höll bara på och kärrade. Men det var konstigt att dom tog bort såna där minnesmärken, som var inmurade i portvalv på andra hus – vapen och grejer. Släpade dit dom till Stadshuset, och förstörde dom där gamla kåkarna. Vad skulle det vara bra för?

Smeden Gunnar Söderberg började som ”nagelapa”, den yngsta i ett nitarlag, den som värmde upp nitarna innan man satte ihop dem i huskonstruktionens stora järnbalkar. De hade inte häst och vagn, bara dragkärror, så han och en annan grabb fick koppla ihop två dragkärror när de skulle hämta gafflarna som Stadshusets kronor skulle sitta på. Han berättar:

Vi fick dra det själva ifrån Luntmakargatan och ner till Stadshuset. Det var inga små saker: Mellan kronorna var det två meter och sjuttio centimeter! Senare sa en av bossarna att vi fick åka upp och sätta dit spiran. Så körde dom upp oss med en sån här vinsch, spiran hade vi med i en annan låda.

När takstolarna revs var det taklagsfest i gamla Karolinska, som låg på sidan om Stadshuset. Man bjöd på en stor mugg varm mjölk, två hembakta bullar och fem kronor i taklagspengar. Stockholm stad hade dåligt ställt på den tiden. Jag var ju bara där två-tre månader, men var i alla fall med när vi fick de där taklagspengarna. Eugen (målarprinsen, som gjorde målningarna i Prinsens galleri) var också med, han fick också hembakta bullar.

Efter bara några månader fick jag en arbetsskada. Vi stod vid ässjan så det var varmt på bröstet. Men det var kallt på ryggen, för man hade inte så mycket kläder då på den tiden, och så blåste det från sjön. Så jag fick en varbildning. Man hade sina vanliga kläder, man hade ingenting att köpa för, det var ju kristider.

Det var svårt att få tag på mat också, till och med potatis. Ibland kunde man få köpa potatis från Danmark, gammal och nästan halvrutten, ibland frusen. Min mor skickade med mig mat i en sån här emaljerad burk. Och där hade jag en gång stekt potatis och stekt strömming som jag ställt in i skåpet. Och när jag kom på morgon, vid nio, halv tio och skulle äta var det stulet alltihopa. Ah, det var tråkigt.

Den enda som fick mjölk var min far, för han var så gammal att han fick en halv liter om dan, och den fick jag nästan dricka ur. Morsan drack surrogatkaffe, för det fanns inget kaffe heller. Hon tog strösocker på skeden och stoppa i mun. I jösse namn sa jag, äter du strösocker? Hon var ju undernärd, gumman. Måste ha nånting och… hennes brödkort det åt både jag och far min upp, hennes bröd. Hon fick så jäkla lite mat.

Bilden visar en av Stadshuset tre kronor. Varje krona är drygt två meter bred och en meter hög. Hela Tre Kronor-utsmyckningen är cirka sju meter bred och väger drygt 800 kilo.

Nedan visas ”Stockholmspärlor 1920” av Jan Bergman:
Stadshusbygget har avancerat, Stockholms första skyskrapa Norra Kungstornet, Slussen moderniserats, Stockholms första bensinstation, nya dammodet, bygget av Hammarbyleden samt mycket annat.